grammatisktkorrekt

I dag av alla jävla dagar så var jag hos min "läkare". Hon är snarare en åsiktsmaskin i klimakteriet som inte verkar veta vad fan det är hon pratar om. Varje gång jag är hos henne så tar vi upp samma saker som vi gjorde förra gången. Hon upprepar sig ständigt och ibland får jag intrycket av att hon var gravt förståndshandikappad som barn men att det med åren har avtagit avsevärt. Nu ser hon bara lite förlamad ut i nedre halvan av ansiktet, vilket gör det väldigt svårt att ta någonting av det hon säger på allvar.

 

Jag har en agenda hos henne, och en agenda bara; nämligen att få stesolid utskrivet. Jag är ingen pundare eller alkoholist eller bidragstagare som måste dryga ut socialbidraget med att sälja benzo. Jag är bara en av de olyckligt lottade satarna som drabbats av kronisk ångest. Jag har även varit deprimerad i 8 år och den senaste tiden har jag käkat en anti-depressiv medicin som tydligen skulle göra att min depression skulle avta. Vad det egentligen gjorde var att förstöra mitt sexliv. Min flickvän trodde ett tag att jag inte längre tyckte hon var snygg.

 

Så en dag så bestämde jag mig för att ta det radikala beslutet att helt avstå från att äta Cipralex som skiten heter, och BANG! Kuken fungerar klockrent. Jag och min tjej satt och kollade på Beck: Skarpt Läge här om kvällen när jag plötsligt såg henne naken och blev störtkåt.. Lång historia kort: I came. Men för att återgå till min agenda hos "läkaren" så för hon samma gamla jävla byråkratsnack som alla tanter där ute som inte vet ett jävla skit om hur det känns att vilja skära ut hjärtat med en skruvmejsel varje gång man har ångest. De är mer oroliga över att stesolid i det här fallet är så beroendeframkallande.

 

Jag funderar starkt på att byta läkarkår. Det här fungerar inte längre. Jag behöver inte en K-märkt kärring en gång varannan vecka. Jag behöver en liten jävla tablett varannan dag för att kunna göra det jag måste göra om dagarna. I vanlig ordning så var inte min riktiga läkare närvarande på mottagningen idag. Utan jag får snällt vänta till på onsdag för att träffa min iranske habbibi. Hon brukar vara ganska medgörlig så jag får väl stå ut ett tag till med min ångest.

 

Det är märkligt hur oroliga de är över att jag ska bli beroende av skiten. Borde de inte vara mer oroliga över att jag kanske en dag slänger mig framför ett tåg för att de vägrade hjälpa mig. Jag och min chef hade ett samtal om det här en gång när hon och jag satt i hennes bil till ett möte. Hon sa det att om det inte finns någon annan utväg så får du väl bli beroende då. Det finns inte så mycket mer att göra. Och jag log faktiskt när hon sa det. Äntligen någon som fattar, äntligen någon som är vaken. Usch, jag tål verkligen inte min K-märkta klimakteriehora till "läkare". Hon är en ganska märklig person som inte riktigt lyssnar på mig eller förstår mig.

 

Jag vet inte hur jag tänker göra med allt det här, men det känns som ett ombyte av "experter" vore på sin plats snart. Nu ska jag dra iväg och se när mongon sjunger karaoke.